– Det här är arbete, lika stort som en människa, inte större, säger ärkebiskop Kari Mäkinen om arbetet att hjälpa asylsökande.

– Det är lite som att göra en cirkel av en fyrkant, säger ärkebiskop Kari Mäkinen.

Han hänvisar till förslaget om den nya diakonitjänsten, vilken kyrkomötet i november röstade omkull med rösterna 70-36. Ärendet returnerades till kyrkostyrelsen för beredning.

Det är frågan om en stor sak, som manglats i åratal och kallats för något som aldrig stannar. Ärkebiskopen förstår de anställdas frustration, men vill lugna de otåliga.

– Jag tror att beslutsfattarna har en vilja att nå en lösning som man inte genast måste ändra och en lösning som väcker så lite konflikt som möjligt. Jag hoppas att uppskattningen av de anställda eller deras identitet inte är beroende av den här processen.

Arbetet på lokalplanet är avgörande

– Diakonin hör till kyrkans kärnarbete, beskriver Mäkinen.

Han närmar sig erkända styrkorna för diakonin och fostran genom grunden i lokalförsamlingens arbete.

– Det väsentliga arbetet sker i lokalförsamlingarna, i vilka man hör och känner av det som sker i samhället. Diakonins roll förändras vartefter människorna nöd och smärta förändras. Arbetet påverkas också av hur samhället tar sitt ansvar för dem som råkat i en svarare ställning.

Enligt Mäkinen hör det till diakonin att se människan som helhet, inte genom problemen. Just nu ser han en klar beställning på profeterande diakoni.

– Betydelsen av att ge röst åt dem som inte hörs växer. Det behövs extra känsliga känselspröt för att höra och se det som är gömt för de välmående.

Också kyrkans arbete med fostran förutsätter att man kommer nära.

– Vad är att växa, för vem? Hurdan smärta, hurdana problem och bördor har olika människor? Hur underlätta livet? Och stöda tro och liv, så att de inte blir saker som är skilt från varandra?

Gå och prata med den som kommer

Ärkebiskopen ställde sig vid sitt inledningsta vid kyrkomötet i november vid de asylsökandes sida. En ny situation, som för många är svår, får honom att tända till.

– Kyrkans roll är att bygga gemenskap. Då sinnebilderna skrämmer, man har oro och osäkerhet, det är viktigt att komma ansikte mot ansikte med dem som kommer. Genom att kommendera försvinner inga rädslor, men nog genom målmedvetet arbete.

Han säger att i detta arbete behöver kyrkans anställda förutom förväntningar och krav också nåd.

– Vi lyckas och misslyckas och genom det lär vi oss.

Han lyfter upp att påverka attityder, som en av församlingarnas centrala roller. Det sker genom att använda talturer och genom att delta i den offentliga diskussionen. Det sker också genom praktisk verksamhet. Speciellt glad är han över hur församlingar och frivilliga snabbt deltog i talkot att hitta och erbjuda nödinkvartering.

– Det här är saker, stora som en människa, att spela fotboll med dem som kommer, att tala med dem.

Mäkinen påpekar att det i församlingarna finns mycket erfarenhet om människors svåra situationer. Den erfarenheten fick vi mycket mera av under lågkonjunkturen på 1990-talet.

– Rädslorna och osäkerheten hos dem som kommer är mycket större än de vi har. Vårt vardagsliv är inte hotat och församlingarnas grundarbete fortsätter.

Det kostar också, då asylsökandena kommer och det finns fattiga i vårt eget land också. Till detta säger ärkebiskopen att dessa inte kan ställas mot varandra. Människovärdet mäts inte med pengar.

– Samhället är inte abstrakt ekonomi, endast för människor.

Med minuttidtabell

”Ibland, då jag hade hektiska dagar och svåra frågor, drog jag mig tillbaka och satt ensam i kyrkan. Jag andades en luft fylld av århundradets böner. Jag deltog i den. Jag visste , att här förväntas inget av mig, ingen kräver något extra eller samlade tankar. Jag tas emot. Det kallar jag nåd.”

Så här skriver Kari Mäkinen i en av tidigare års böcker med minnen Piispanpolku 10 (red. Jaakko Heinimäki, Kirjapaja 2015).

Mäkinen, som började som ärkebiskop 2010, skrev de breven under sin tid i Ulfsby. Responsen kom med kyrkans högsta offentliga tjänst.

– Man blir inte immun mot det. Så hårdhudad är jag inte, att det inte skulle kännas, ont och gott. Då jag tog emot uppgiften visste jag dock att den platsen får ta emot människors känslor, rektioner och projiceringar.

I slutet av intervjun klingar specialmedarbetarens textmeddelande i telefonen. Det informerar oss om att endast en liten stund är kvar. I morgon till Bryssel. Minuttidtabell och mycket uppgifter hör till befattningsbeskrivningen. Om det skriver Mäkinen i boken Piispanpolku 10, så här:

”–Ibland är jag rädd att Gud försvinner i all verksamhet i kyrkan. Gud täcks in av allt troende, all verksamhet, all lära och etik. Jag ser på allt det och relevansen i det fyller mitt sinne. Jag andas fritt och lugnt, som om ett fönster var öppet, fast det inte är det.”

Text Lea Taivalsaari Bild Hannu Keränen