Medlemmen är alltid i centrum

18
694

Gnistan till intressebakning föddes under studietiden. Den före Riitta Hiedanpää till diakoniarbetarnas fackförening, som hon lotsade i 37 år.

År 1990 blev Finlands kyrkas systerförbund Diakoniarbetarnas förbund. Följande år anslöt sig diakonerna, vilkas förbund avslutades.

– Detta är min karriärs viktigaste organisationspolitiska sak. Det skedde smärtfritt, vilket är ovanligt. Tacket för detta hör till diakonen, dåvarande ordförande, Erkki Jeskanen, betonar verksamhetsledare Riitta Hiedanpää.

Under slutrakan av karriären är hon tacksam.

– Vi har ett kunnigt lag. Samarbetet mellan arbetstagarna och administrationen har fungerat. För beslutsfattandet har det valts rätta personer vid rätt tid. I detta skede är min främsta känsla tacksamhet. Jag fick en bra lott då jag fick arbeta för min egen bransch, summerar Hiedanpää vid sitt tacktal under sommarens avskedsfest.

De inbjudna gästerna hade, enligt Hiedanpääs önskan kommit ihåg kvinnobanken, som hjälper kvinnor i utvecklingsländerna

Förtroende och heder

Förtroendet har varit ömsesidigt.

– Riitta har varit starkt professionell och knuten till sitt arbete. Hon har haft en unik kunskap om historien. Det har varit lätt att närma sig henne, hon har långsiktigt byggt nätverk säger de som verkat som ordföranden under hennes tid.

– Riitta har stiligt personifierat förbundet. I arbetet är hon stabil, diakonal och psykoterapeut, säger förbundets tidigare viceordförande Seppo Laakso.

Hur lyckas man i arbetet med intressebevakning?

– För det behövs människor som värdesätter medlemmarnas kunnande. Principfasta, sådana som har förtroende, kan förnya och envist arbetande. Och nuförtiden, sådana som kan ta media. Man måste också orka ta emot medlemmarnas besvikelser, säger Hiedanpää.

– Då man har varit med länge, känner man bakgrunden till frågorna, och det hjälper framåt.

Också i morgon förhandlas det

Då situationerna blev svåra var hennes motto: också i morgon förhandlas det. Förtroendet måste bevaras på båda sidor om bordet.

Förbunden som representerar centrala arbetstagare har under de senaste åren hittat till ett dynamiskt samarbete. Diakoniarbetarna, ungdomsarbetsledarna, prästerna och kantorerna arbetar i samma korridor i Akava-huset.

Akava får av Hiedanpää erkänsla för en öppen verksamhetskultur: bl.a. alla medlemsförbund deltar i styrelsens möten och i organ underställda den.

Från en blyg studerande till medlemssekreterare

Allting började med Katri Kuittinen, som arbetade på 1958 grundade Finlands Kyrkas systerförbund. Hon övergick till att börja undervisa vid Pieksämäki diakoniinstitut.

Riitta Hiedanpää, från Björneborg, lyssnade noga då hennes lärare berättade om diakonissornas arbete och deras intressebevakning. Tre år efter examen kom det sig att den blyga 26 åringen, efter några omvägar, fann sig själv som vikarie för förbundets organisationssekreterare. Och på den vägen blev hon.

År 1979 fattade Akavas ledning beslut om att medlemsförbunden skulle ha egna kanslier, personal och en effektivt skött intressebevakning.  Förbundet hade detta, men flyttade år 1982 kansliet från Lahtis till Akava-huset och snart ingicks ett samarbetsavtal med Prästförbundet. Årtiondet gick till historien som en period då organisationen utvecklades och medlemmarna utbildades. En av förbundets målsättningar i utbildningsreformen förverkligades, mot en del av kyrkas beslutsfattares vilja, då sjukskötarutbildningen blev kvar som grund för diakonissutbildningen.

Oro för löneutvecklingen

Sedan uppgjordes rekommendationer, bl.a. för tjänster som ledande diakoniarbetare och arbetarskydd. År 1998 valdes för första gången årets diakoniarbetare. Hiedanpää kompletterade sin egen utbildning med en hälsovårdar examen, som hon skröt om som en topputbildning.

På 1990-talet började man förbereda ett lönesystem som baserade sig på en värdering av arbetet och försöken tog i bruk inom kyrkan år 2007.

– Löneutvecklingar oroar ännu. Enligt arbetsgivaren är det aldrig rätt tid att höja diakoniarbetarnas löner så att de skulle motsvara utbildning och ansvar, en fråga som Hiedanpää retar sig över.

Tillsammans är vi mera

Hiedanpää gläder sig över att man tack vare organisationsstrukturen och förbundets anställda har kunnat koncentrera sig på en grupp, diakoniarbetarna.

– Det centrala i arbetet har varit medlemmen med diakoniutbildning, dennes lön, arbetsförhållanden och övrig intressebevakning. Under hela min karriär har jag ansett det viktigt att de studerande rekryteras till förbundet. Tillsammans är vi mera.

Förbundet har ca. 2000 medlemmar. Förra året lades 50 tjänster ned och t.ex. Helsingfors stift valde inte mera någon stiftssekreterare för diakoniarbetet. Man rubbar behörighetsvillkor och man bygger team som överskrider branschgränser, vilket inte är bra för diakonins professionalitet.

– Det verkar som om andra visste bättre hur diakonin skall skötas. Man misstänker också att diakonin inte når fram till nöden. Men, t.ex. Diakonibarometern visar att den nog når fram. Under det senaste året har kontinentplattorna krockat.

– Konkurenskraftsavtalet var en avvärjningsseger. Man kunde avvärja regeringens tvångslagar och fackföreningarna behöll förhandlings- och avtalsmöjligheten. Just nu behövs fackföreningsrörelsen mera än någonsin.

Text Lea Taivalsaari 

————————————————————————————————

ri

Vad säger hjärtat, vart för fötterna?

Riittas egen tid fylls av stavgång, kultur och resor. Skådespelen, Taivaslaulu, Mahdolliset maailmat, Keuhkot, Salava och den Onda styvmodern har berört under senaste tid precis som filmerna Spotlight, Den danska flickan, Fäktaren och Sota ja mielenrauha.

Museikortet har nyligen förnyats, bildkonst fascinerar och läsning smakar bra. Musikfestspelen har blivit bekanta för den omusikaliska.

– I de lägre klasserna sade läraren att, kom här och sitta Riitta – din röst hörs så illa över de andras. Pianoläraren sade igen att det var sällsynt att hitta någon med ett så dåligt rytmsinne.

Det blev inga traumer av detta, men munnen är stängd då de andra sjunger. På kvällarna har stegen också fört till offentliga föreläsningar.

– Eftersom jag uppskattar den egna branschens fackkunskap. Jag kan under Vetenskapens dagar fundera på att, tänk att sådant erbjuds helt gratis. I fortsättningen kan jag fullt ut göra det hjärtat säger och gå dit fötterna för.

Av sin arbetsgivare önskade Riitta sig en avskedspresent som för över arbetslivet. Hon fick utmana sin höjdrädsla och flyga varmluftsballong över Helsingfors.

18 KOMMENTIT

JÄTÄ VASTAUS