Nu ses det väldiga behovet av diakoniarbete

0
186

Under den här våren har det varit omöjligt att diskutera någonting utan att nämna corona. Pandemin som skakat om hela världen har, på sätt eller annat, skakat om alla livets områden. Den har ifrågasatt vårt sätt att tänka på arbetet, studier, relationer och resande. Den har för ekonomin i regression, permitterat och sagt upp anställda, lämnat äldre människor ensamma i sina hem och fört familjer över gränserna till stupen. Vi lever i så annorlunda tider att det ur många synvinklar är svårt att ens förstå.

Inom kyrkan kan vi glädjas över ett enormt digiskutt, en väldig produktion av videor och streeming samt ett rätt rimligt hopp mot teams möten. I skuggan av allt detta som lyckats finn inom diakoniarbetet de människors verklighet som påverkas allra mest och där verkligen gör ont. Målsättningen för diakonin är att hjälpa där nöden är som störst, hjälpa dem som inte nås av annan hjälp. När nödens olika ändor är många och nöden ändrar form, måste man se på arbetet på ett nytt sätt.

Den här våren kommer att fördela livet i före och efter. Vi vet ännu inte när tiden för efter börjar. Vi vet bara vad som var före corona och vad vi nu har. Situationen har utmanat kyrkans arbete på många sätt, men har också fått fram positiva fenomen. Viljan att hjälpa människor har varit oväntad och i församlingarna har man tacksamt tagit emot dem som frivilligt velat hjälpa och också ge konkret hjälp.

De förändrade arbetsförhållandena har ökat samarbetet mellan de olika branscherna och att hjälpa människor har i många församlingar blivit en gemensam sak. Diakonin har genomsyrat hela församlingens praktiska arbete, inte endast i planering och målsättning. I dessa förändringar ses också tydligt behovet av professionell diakoni och de utbildade diakoniarbetarnas expertis. Vid sidan av grannhjälp och frivilligarbete har man behövt experter på själslig, andlig och materiell hjälp, sådana som känner till krisernas mångfald och de sämre lottades behov av stöd.

Diakonins förmän har tvingats att leda, inte bara det egna teamet i professionell diakoni, utan också den diakoni som förverkligas i hela församlingen. Det har varit nödvändigt att känna till det egna områdets behov och utmaningar samt verkligheten för att kunna reagera där var det först behövs.

Under den här våren har det funnits mera diakoniarbete än kanske någonsin tidigare – i alla fall mera än före corona. Vi delar erfarenheter om människors nöd med kolleger runt om i Finland, vi delar med oss av arbetserfarenehet med kolleger i vardagen och vi delar planen av stöd och service med samarbetsparters och andra myndigheter. Nu, om någonsin, får vi vara stolta over vår yrkeskunskap, hur kyrkan ser ut genom vårt arbete.

Text Saara Huhanantti 
Bild Tapio Huhanantti