Kyrkans forskningscentral gjorde en förfrågan till församlingarnas anställda och förtroendevalda angående coronakrisens verkningar på församlingarnas verksamhetskultur och på hur man orkar i sitt arbete. Förfrågan visar på att man i församlingarna snabbt var redo för förändringar i verksamhetskulturen, och till förändringar som man tidigare varit långsammare med.
Forskare Veli-Matti Salminen, Kyrkans forskningscentral
Påverkan av krisen och undantagsförhållandena ses som en aktivering från samlande verksamhet till sömningar på nätet, hjälparbetet omorganiserades så att själsligt och andligt stöd främst arrangeras på distans. Det fanns ett stort behov av församlingarnas hjälp och det förverkligades också.
Vad tänkte man i församlingarna då undantagstillståndet förlängdes och man gick mot en ny coronavår? I Kyrkans forskningscentral gjorde vi under det gånga året, i januari, en förfrågan till församlingarnas anställda och förtroendevalda angående coronakrisens verkningar på verksamhetskulturen och hur man orkar i arbetet. Vi fick 260 svar. Rapporten från förfrågan finns att läsa på våra hemsidor. Här en kort översikt speciellt över frivilligarbetet och digitaliseringen.
Digiskuttet framåt, frivilligarbetet blev lidande
Verksamhetskulturen i församlingarna utvecklades på många sett, som en biprodukt född ur undantagstillståndet. Digiskuttet var dock ett fenomen som föddes till ett behov, för vilket det verkade som om det skulle funnits idéer och kraftresurser, trots utmaningarna.
Enligt förfrågan hade en stor del va de anställda hittat nya arbetssätt och metoder med hjälp av de digitala redskapen och ville också utnyttja dem i sitt arbete efter pandemin. Man upplevde nätbaserad verksamhet som sådan som når ut till många, men speciellt som en kompletterande service som inte kan ersätta gudstjänst- eller andaktsgemenskapen. Största delen av dem som svarade på förfrågan bar också en oro för dem som inte nås av digital verksamhet, sådana som inte använder digital informationsteknik.
Som det mest betydande frivilligarbetet inom församlingarna under pandemitiden upplevde man inom arrangerandet mathjälpen, gudstjänsterna och församlingarnas verksamhet på nätet och de sociala medierna. De förtroendevalda ansåg att frivilligarbetets roll var större än vad de anställda ansåg. Det verkar som om just de områden inom frivilligarbetet som man utvecklat just före coronatiden, som en förändring av verksamhetskulturen, också var de som försvagades under pandemin. Detta var t.ex. arrangerande av arbetshandledning och de frivilligas möjligheter att inleda och arrangera verksamhet på eget initiativ.
Behovet av samarbete
Arbetena inom diakonin och fostran belastades speciellt av coronasituationen för att det inom dem, också i ett normalläge, betonas behovet av nätverk och ett mångprofessionellt samarbete. Också arbetsrollen, i vilken man möter och stöder den enskilda individen, är centrala inom diakoni och fostran. Detta resultat är från en undersökning Kyrkans forskningscentral gjorde bland kyrkans anställda under hösten 2019.
Det har alltså uppstått en hel del hinder i arbetet som stöder och ger service åt människor. Sådant arbete måste dock alltid arrangeras, på sätt eller annat, för människors behov av stöd och hjälp finns alltid närvarande. Det som noteras som positivt i församlingarna under pandemin är att man samarbetat mera med andraaktörer, så som de inom social och hälsovården, men också med föreningar och företag. Samarbetet över sektorgränserna, men också över bransch- och församlingsgränserna kommer hoppeligen att bli kvar som centrala inom församlingsarbetet.
