Under de senaste åren har religionsfrihetslagen tolkats på olika sätt från olika håll och olika personer. Dinos nya artikelserie tar upp kyrkans anställdas religionsfrihet och andliga identitet sett ur olika synvinklar.
I denna tidning, funderar två erfarna anställda inom kyrkan, familjediakon Päivi Kantonen från församlingen i Hausjärvi och ungdomsarbetsledare Heli Vehmas från församlingen i Riihimäki, över skolans morgonsamlingar sett ur den andliga anställdas synvinkel. Jarmo Kokkone från kyrkostyrelsens enhet för Gudstjänstliv och fostran kommenterar funderingarna.
Andakter på institutioner och morgonsamlingar
Heli: Församlingen håller morgonsamling i alla högstadier en gång per vecka, i lågstadierna hålls de varannan vecka eller en gång per månad. En gång per månad besöker jag ett av lågstadierna för att hålla en religionstimme, med hjälp av golvbilder, över ett tema jag själv valt. 👍
Päivi: I skolorna i Hausjärvi får församlingarna inte mera hålla morgonsamlingar, endast påsk- och julkyrka och så klart annat samarbete. Då jag flyttade från ungdomsarbetet till diakoniarbetet, kom det i stället för morgonsamlingar, andakter på olika boendeenheter, grupper och familjearbete.
Jarmo: Goda samarbetsförhållanden bär god frukt. Grunden för samarbetet är att bygga förtroende. Då man förverkligar ”den första korgen”, dvs. Skolans religionsundervisning, är det viktigt att ansluta sig till skolans läroplan och målsättningen för undervisningen. 💕
En vild djungel!
Päivi: Då det för en par år sedan uppstod en häftig religionsdiskussion, stängde skolorna alla dörrar till församlingarna. Vi har ett fyrdelat avtal med undervisningssektorn, men ändå är praxis rätt brokig. Många saker beror på vem som är läraren. Ifall det inom skolan eller anstaltvärlden är på jobb någon som på något sätt påverkats av religionen, är samarbetet helt annorlunda. 😗
Heli: Vi har ännu inget avtal, för först byttes beredande tjänstemannen och sedan chefen för undervisningssektorn. Det finns ett förslag till avtalsgrund, men det har ännu inte behandlats tillsammans. Just nu råder djungelns lag gällande morgonsamlingarna. I vissa skolor kan det ändra varje vecka, hurdana morgonsamlingar man får hålla. I ett högstadium får man inte tala något om Jesus eller spela andlig musik, medan man i ett annat får tala och spela vad man vill. Hos oss meddelar skolorna själva sina gränser.
Jarmo: Det lönar sig att stäva efter lokala avtal på kommunnivå. Det är en helt obegriplig situation att spelreglerna ändras varje vecka! En sådan situation kunde man, vid tillfälle, ta upp med cheferna. Vi skall iallafall, som kyrka, visa modell om hur man förbinder sig till de gemensamma spelreglerna.
Päivi: Jag är av samma åsikt. Det finns något dolt värde i att församlingen kallas. Ven som helst kan tala om gemensamma humanistiska värden, men vi har också något eget att tala om. Församlingen är en välkommen kumpan och många förstår att vi har en högkvalitativ kunskap, också i att möta olika grupper.
Heli: Man får tala om värden och kärleken till nästan. Det kräver dock arbete av en själv att man inte i misstag försäger sig, att man funderar noggrant på vad man säger. Det börjar fungera när man gör det tillräckligt ofta. Vi har et starkt fotfäste inom skolorna genom bl.a. morgonsamlingar, grupper och skolfadderverksamheten. Man uppskattar vår verksamhet. Jag tror, att bara vi får klarhet i de gemensamma reglerna, kan vi skapa mycket gott. ❣
Päivi: Detta finns nog så djupt i finländarnas kulturarv, att det skulle bli ett djupt hål om församlingarna skulle försvinna från skolorna. Många drar också bakåt, med attityden, kom och gör, det passar oss bra.
Jarmo: Överlag litar man på församlingarnas arbete och det uppskattas. Ett bra skött arbete inom dagvården och i skolorna gör församlingens anställda bekanta för barnen och ungdomarna och gör då också tröskeln till församlingens verksamhet lägre. Det kan också vara så att man i framtiden allt mera uppskattar de egna rötterna. ☺
Päivi: Det känns ibland som m det skulle vara oöverkomligt att arrangera ersättande verksamhet. Ifall församlingen hämtar en fin konsert till skolan, är det svårt att arrangera något ersättande. Nog har vi som ”programarrangör” en fantastisk repertoar.
Utmaningar
Heli: En gång for jag för att hålla morgonsamling och ingen hade arrangerat ersättande program för de som inte skulle vara med. Den gången hade jag med mig en åskådningsgrej, så vi bytte bara ut psalmen mot en sång. Till slut önskade jag alla en god jul. En av lärarna kom då fram och funderade ifall något barn, som inte firar jul, blev ledsen. ⛄
Päivi: Den här kulturen, att man inte säger någonting, för att inte såra någon, är nog dömd till att förintas. Det har funnits situationer då en par hundra barn inte har fått delta i julkyrkan p.g.a. en familj. Demokratin i detta land fungerar så att om minoriteten är emot så går man på det sättet.
Jarmo: Det är en liten grupp religionskritiker i Finland som tillverkar klagomål mot verksamheten i skolor och daghem. Av rädsla för klagomål kan man begränsa samarbetet med församlingarna på väldigt lösa grunder. I framtiden kommer ändå trons roll och plats att leva vidare. Därför är det bästa framtidsarbetet att värna om samarbetet professionellt och konsekvent.
Betydelsen av samarbete med skolorna
Päivi: Ifall vi inte, som kyrka eller samhälle, undervisar om våra rötter, till vad skall då folk uppfostra sina barn? Ifall barnet själv kan välja vad som helst i världen, och inte har en värdegrund, från vad lär sig då barnet och till vad fästs det? Jag har alltid irriterats av att tron på något sätt skulle vara det värsta i världen. Det finns rätt många andra smärtpunkter i världen. Ifall man inte ens förstår sin egen tro, hur skall man då kunna förstå andra? För det världen i en sämre riktning om man talar om tro, fred, nåd och kärlek? 😮
Heli: De stora linjedragningarna som vi måste leva med och med vilka vi måste komma framåt kommer från regeringen och Kyrkostyrelsen. Vi lever trots allt i en osäker tid, då måste kyrkan slå *skratt* 😄😄
Päivi: Jo, för vi har ett starkt stöd. Det var någon som sade att det inte fanns ateister i skyttegravarna. Vi måste vara starka när vi kommer med budskapet om hopp och förtroende, vi klarar oss tillsammans.
Jarmo: Samarbetet med skolorna är värdefullt därför att allt färre barn hemifrån får kunskap och beröring till den kristna trons skatter. Inte ett enda barn eller en enda ungdom har för många trygga och pålitliga vuxna som är intresserade av dem.
Text Tiina Heiskanen | Bild Pexels Cottonbro Studio
