Gömd sorg

0
99

Gömd sorg

Sirja Valtanen var ett barn som inte ställde till med problem. Det fick de vuxna att tro att allt var bra. Hon har ett viktigt budskap: Se de tysta barnen och unga. Diakon Meiju Riihelä från Dickursby församling och ungdomsarbetsledare Tuomas Perkiö från barn- och ungdomscentralen funderar via sina egna arbeten hur man kan synliggöra den osynliga nöden.

  • Jag vill tala om de här frågorna, för att åtminstone ett osynligt barn eller en ungdom skulle få hjälp och för att ungdoms- och familjearbetarna skulle handla på annat sätt.

Sirja Valtanen var ett tyst barn som drog sig undan. På betyget hade hon en fin rad av tior. I de vuxnas ögon var allting bra.

  • Jag föll emellan. De vuxna upplevde att jag inte behövde uppmärksamhet eftersom skolan gick bra och jag ställde inte till med problem. I verkligheten borde jag ha varit klient hos barnskyddet.

”Mitt jag är bortrensat”

Sirja Valtanen, 35, arbetar som barnledare i Malms församling. Hon blev som barn och ung utan hjälp, när hon skulle behövt det som bäst.

Inom scouterna var det några vuxna, vilka insåg att någonting var på tok. Det gjorde också någon lärare. Men det fanns ingen som kunde ingripa, eftersom allting såg bra ut på ytan.

  • Jag hade inga egna tankar, för mitt jag var rensat redan när jag var liten. Jag hade hela min barndom tvingats till att spegla de vuxna omkring mig, vad fick jag tänka och känna. 

Vatanen insåg först i högstadiet att hennes hemförhållanden inte var normala. Räddningen blev scouterna. Också modersmålsläraren blev ett stöd, som orkade upprepa att Valtonen kan skriva.

  • Jag ville bara inte tro på läraren. Hemma hade man alltid sagt att det inte blir något av mig. Det var tur att läraren envist upprepade att texterna var bra. Tack vare det började också jag småningom tro på det.

Det är ok att svara att man inte vet

Av egen erfarenhet vet Valtanen att barn som vuxit upp i svåra förhållanden kanske inte har förmågan att bilda sig en egen uppfattning. Barnet kan ha vant sig med att hans/hennes åsikter inte har något värde. Allt vad hen gör eller säger är antingen fel eller värdelöst.

  • Vi tänker att barnen måste tas med, att man måste fråga deras åsikter. Till och med frågan ” vad skulle du vilja göra” kan upplevas som ångestskapande. När barnet svarar ”jag vet inte”, upplever vi att vi misslyckats, trots att det för barnet kan vara det enda möjliga svaret. Varför kan vi inte tänka att svaret är helt godtagbart?

Tid och utrymme

Ifall ett barn har tvingats till att scanna de vuxna omkring sig, deras minspel och uttryck, för att klara sig och undvika bestraffning, har hen kanske inte tillräcklig förmåga att uttrycka sig.

  • Det behövas framför allt tid och utrymme samt upprepad verksamhet som väcker känslor. T.ex. att måla till musik kan hjälpa ett barn att skapa känslor och sedan att känna igen känslorna, säger Valtanen.

Det är kanske först vid det tionde besöket som barnets förtroende väcks och de gömda sorgerna kommer fram.

  • Ifall de tidiga förhållandena inte fungerat får man börja från noll, innan barnet börjar uppfatta sina känslor.

Inget tvång att delta

Valtanen ger ett exempel. Ifall barnet eller den unga vill gömma sig eller vara ensam, försöker man få hen att delat i verksamheten – annars har vi ju misslyckats igen en gång.

  • Det skulle löna sig att gömma sig tillsammans med barnet. Trots att barnet kan ge uttryck av att vara irriterat, kommer det att minnas att den här vuxna godkände mig, trots att jag inte ville delta.

Barnledaren medger att hon själv upprepade gånger faller för klumpiga verksamhetsmodeller.

  • Jag kan ge barnet mina egna åsikter. När jag frågar ifall den här bilden får dig att tänka på sommaren, har jag svarat istället för barnet. Man borde alltid minnas att det inte är ett misslyckande ifall hen inte svarar alls.

Låt de tysta synas

De barn som är tysta och verkar nöjda är lätta i de vuxnas ögon. Oron väcks inte när man inte blir störd.

  • Vi borde se de barn vilka gjort allting felfritt, och se om vi har varit tillsammans med dem. Vad har vi gjort tillsammans med dem, vad har vi pratat med dem om? Det är möjligt att man inte mött barnet nästan alls, eftersom allt ser ut att vara ok.

Enligt Valtanen är det svåraste just att se. Att känna igen att det i gruppen finns barn som fått alldeles för lite uppmärksamhet.

  • Jag är själv ett exempel på varför ett barn drar sig undan. I bakgrunden behöver det inte alls alltid vara frågan om svåra hemförhållanden, utan det kan vara barnets temperament. Det är ändå viktigt att vi ser också de tysta barnen och att vi går till dem. De får inte bli osynliga.

”Bättre att fråga än att låta det vara ofrågat”

Ungdomsarbetsledare Tuomas Perkiö från barn- och ungdomscentralen och diakon Meiju Riihelä från Dickursby församling berättar hur man väcker förtroende och hur man borde göra ifall man, ens lite, misstänker att allt inte är som det skall vara.

Enligt Tuomas Perkiö måste den unga kunna lita på att den anställda kan ta emot också tuffa storyn. 
  • Alla barn och unga är olika och olika verksamhetssätt måste tillämpas beroende av situationen. Viktigast är att vara sig själv och att vara närvarande, så att den unga märker att du är intresserad av hen, på riktigt, inleder Perkiö. Den unga måste kunna lita på att den anställda kan ta emot tuffa storys.
  • En av mina kolleger sade en gång att man inte får gråta mera än den unga. Man måste kunna dämpa sina egna känslor.

Man behöver också klara av att dämpa sitt behov av att ge råd. Enligt Perkiö måste man ha lov för att ge råd. Det bygger man upp genom att lyssna och vara närvarande. Han använder ofta frågor och förslag, istället för att ge råd.

  • Jag vill komma bort från att veta bättre. Jag kan t.ex. säga att jag kom att tänka på, men jag vet inte, ifall det är en fiffig sak för dig. Sedan får den unga fundera ifred hur förslaget låter.

Är allting bra för dig?

När Perkiö misstänker att den unga bär på en osynlig börda, som inte kommer till tals, ställer han så öppna frågor som möjligt.

  • Jag vet inte, men jag får en känsla av att allt inte är bra för dig. Perkiö betonar att varje anställd gör på sitt eget sätt. Orden måste passa i den egna munnen.
  • Men, om du misstänker och bekymret väcks, är de den rätta att fråga. Du förorsakar inget självmord genom att fråga, men du kan rädda någon. Det är alltid bättre att fråga än att låta bli att göra det. 
Merja Riihelä betonar betydelsen av att ge en trygg plats interaktionen.

En trygg miljö

Meiju Riihelä betonar att varje människa är olika och att all kommunikation är olika. Det finns inte två likadana diskussioner.

  • Ifall en människa inte är van med att öppna sig och tala om saker, tar det tid att skapa förtroende. Jag säger ofta att du får säga vad du vill. Det här din tid. Jag börjar inte fråga ut, för jag kommer inte ifrån den tanken, att den andra är färdig att öppna sig. Förtroende bygger man. 

Riihelä skapar ett tryggt utrymme genom att berätta om tystnadsplikten och genom att ge en tidsgräns. Vi har en timme tid. 

  • Jag säger åt en gråtande klient att det inte är lätt att tala till en främmande människa, och att hen inte måste prata. Vi kan boka en ny tid. Också det non verbala budskapet är viktigt: en lugn omgivning, ögonkontakt och små nickningar.

How about your life?

Enligt Riihelä skall man i mötet känna klientens mognad i samtalet. 

  • Jag kan fråga, hur mår du? Finns det ännu något som vi inte pratat om? Jag understöder rakt tal, men jag kan inte rus in och fråga, utan att be om lov. 

Också Riihelä använder sig av frågor. Vill du berätta? Kan jag direkt fråga? 

  • Man kan ställa många direkta frågor på olika sätt. Jag får den känslan att du bär på någon annan sorg. 

Nuförtiden är det rätt vanligt att klienten och den anställda inte har ett gemensamt språk. Men i närvaron och lyssnandet finns en förståelse och man kan också använda Google-översättning.

  • Det lönar sig alltid att fråga: how about your life. T.ex. den som frågar om mathjälp kan ha en skilsmässa på gång, problem med barnen, eller vad som helst.

Vi lyckas inte alltid. 

Riihelä ställer sig främmande inför ett mekaniskt tankesätt, enligt vilket man genom ett speciellt verksamhetssätt alltid får en viss typ av resultat. Man kan inte styra livet, man vet inte till vad diskussionen leder. 

I huvudsak lyckas mötena. Man bygger förtroende, man kan lösa problem och klienterna är tacksamma. 

  • Det finns klienter som avlägsnar sig från mottagningen och aldrig blir synliga. Vi kan inte alltid lyckas. Det kan gå ett helt år innan det sker framsteg. 
  • Människorna är öppna och säger att det kändes bra att prata. Många känner att det är första gången någon lyssnar på riktigt. 

Text Tiina Usvajoki 

Bild Mia Tuomisto