Människorna blir äldre och landsbygden töms – är kyrkan redo?

0
27

Befolkningen åldras med fart flyttar till städerna. Är kyrkan uppdaterad inför förändringen? Detta funderar ärkebiskop Tapio Luoma och kanslichef Pekka Huokuna från kyrkostyrelsen på. Fältets röst till diskussionen hämtar Anna Kärri (KNT) och Tiina Haukiärvi (Dtl).

FAKTA

  • År 2000 var över 65-åringarnas andel av hela befolkningen 15 procent. År 20230 är minst var fjärde som bor i Finland över 65 år.
  • Finlands befolkning koncentreras under de närmaste 20 åren till tillväxttriangeln Helsingfors-Tammerfors-Åbo. Helsingforsregionens övervikt betonas år 2040, då man förutspår att 1,83 miljoner invånare bor i Helsingforsregionen.
Ärkebiskop Tapio Luoma, Kirkon kuvapankki, Aarne Ormio

Enligt ärkebiskop Tapio Luoma har församlingsstrukturen under de senaste åren varit i en väldig förändring, just p.g.a. befolkningsförändringarna och församlingarnas ekonomiska situation. Församlingar sammanslås på många håll i landet.

  • Varje biskop har säkert granskat situationen i det egna stiftet, konstaterar Luoma.

Han berättar att det i ärkestiftet just nu pågår en strukturomvandling, vilken förutom strukturella förändringar, kan betyda ett ökat samarbete mellan församlingarna.

  • Församlingssammanslagningar är ett sätt att lösa utmaningar i strukturerna, men det kan finnas också andra sätt. De kan vara ökat samarbete mellan församlingarna eller att olika branscher samarbetar med varandra, såsom ekonomisidan kan samarbeta med fastighetssidan för att bli en större enhet. 

Enligt Luoma är det viktigt att tankarna om samarbete lyfts från det lokala planet uppåt.

  • Den lokala församlingen och kyrkan är för många väldigt viktiga. De knyts till viktiga händelser i livet och till den egna kristna identiteten. Man kan väl förstå att det uppstår en känsla av oro och förlust då den egna församlingens namn och område förändras.

Vad oroar sig ärkebiskopen för?

Befolkningsförändringarna leder till utmaningar för kyrkans diakoni och ungdomsarbete. Vad funderar ärkebiskopen på? 

  • Just nu är jag orolig för de som är i den allra svagaste situationen och deras framtid. Regeringens målsättning att lyfta det skuldbelagda Finland är bra, men hur målet uppnås slår mycket mot dem som annars också har det svårt ekonomiskt. Detta syns i diakoniarbetet som oro och ångest och vart efter också i ekonomin och problem med boendet. Från diakoniarbetet hörs att risken för bostadslöshet växer.
  • I ungdomsarbetet är utmaningen känslan av ensamhet och marginalisering. Hur skall man hitta och kunna hjälpa de ungdomar som mest behöver hjälp och stöd? Församlingarna kunde erbjuda olika slag av gemenskap och stöd i olika livssituationer, som också i övrigt kan vara sköra. Detta års Gemensamt Ansvar insamling lyfter upp just detta problem.

Onödig konfrontation

Urbaniseringen är enligt Luoma förståelig.

  • Människorna söker sig dit där de förmodar och tror att de hittar ett bättre liv. Man flyttar ofta till städerna i södra delarna av landet för studier eller arbete. Det skulle naturligtvis vara bra om man kunde bo och ha ett bra liv överallt i landet, också på landsbygden.

Han ser att man i den officiella diskussionen, kanske rent utav i onödan har ställt städerna och landsbygden emot varandra.

  • Landsbygden har alltid varit i förändring. Typiskt för den nuvarande situationen är att förändringarna kommer samtidigt, snabbt och utvecklingsriktningarna står emot varandra. Detta betyder att förutom att folk flyttar till städerna, flyttar de också till landsbygden. Många saker utmanar också urbaniseringens megatrend. Man har sett landsbygdens betydelse för den gröna teknologin och försörjningssäkerheten. 

Förnyelse och strukturlösningar

Lönar det sig, enligt Luoma, ens att försöka hålla grånande församlingar livskraftiga?

  • Församlingarnas livskraft lyfts ur aktiva och ansvarstagande medlemmar, oberoende av i vilken ålder dessa är. Det är sant att medelåldern för de aktiva och de förtroendevalda i en församling är hög. Livskraftigheten kan man söka t.ex. genom strukturella förändringar eller genom att förnya verksamheten. Till det där svarar jag att det visst lönar sig.

Luoma påminner om att färre skriver ut sig ur kyrkan på landsbygden än i städerna.

  • Samtidigt styrs befolkningen bort från landsbygden när de flyttar efter arbete. Å andra sidan möjliggör digitaliseringen arbete och utnyttjande av olika tjänster oberoende av var man befinner sig.
  • Man har uppskattat att nästa tre miljoner finländare använder fritidsbostäderna, vilka är allt bättre utrustade och i vilka man bor allt längre tider. Kunder detta vara en möjlighet för att få med allt flera människor?

Stora olikheter mellan församlingarna

Kanslichef Pekka Huokuna, Kirkon kuvapankki, Aarne Ormio

Enligt kanslichef Pekka Huokuna samlar Kyrkostyrelsen in information om församlingsmedlemmarnas profiler och verksamhet.

  • I det redan avslutade projektet om Millennium kyrkan, och i modellen om de Millenniala stigarna har man analyserat och noterat att församlingarnas medlemskårer inte är likadana. Skillnaderna finns både lokalt och i medlemsprofilerna. På många ställen kan skillnaderna vara rätt stora.
  • Den yngre befolkningen är koncentrerad till städerna. T.ex. i de större städerna och stadscentrumen är den största befolkningsgruppen 18-24 åriga unga vuxna över 55-åringar som har kommit förbi åren med barn hemma.

Enligt Huokuna ser man i universitetsstäder en betydande andel unga vuxna och i stadsområden finns församlingar i vilka åldrandet inte är en väsentlig fråga.

  • Sedan finns landsbygdsförsamlingar, i vilka situationen är en helt annan. På landsbygden finns också mycket små församlingar där nästan hälften av medlemmarna är över 64 år.

Forskning som stöd för verksamheten

I projekten den Millenniala kyrkan och de Millenniala stigarna stöder man församlingarna att känna igen befolkningsprofilen på det egna området och medlemskårens intressen och behov. Landsbygdens specialfrågor har aktualiserats i en färsk landsbygds linjedragning (2023).

  • På det här sätten kan församlingarna använda forskningen som stöd för att rikta verksamheten till just de människor som bor på området.

Huokuna föreslår att man både i kyrkan som helhet och i församlingarna modigt borde fundera på till vad resurserna riktas.

  • Tillsvidare har församlingarna mycket olika befolkningsbas inte just påverkat valet av anställda eller uppgifter. T.ex. blir de unga vuxna en befolkningsgrupp som man ofta inte möter. Att känna igen församlingarnas olikheter och att granska hur resurserna fördelas kan i framtiden betyda förändringar på många olika nivåer.

Arbete utgående från människorna

Huokuna ser att kyrkan och församlingarna kan ha möjlighet att vara en del av människornas liv också i städerna.

  • Det förutsätter en verksamhet som utgår ifrån människorna, som planeras så att man använder den kunskap som finns. Å andra sidan är det också viktigt att församlingen är tillgänglig också där var befolkningen minskar och grånar. Fram tills dags dato har kyrkans styrka varit att den finns i varje kyrkby.

Text Tiina Usvajoki

Bild Pexels


Man bör lägga rekryteringsproblemen bakomsig och leda hållbart

Förbundens ordförande Anna Kärri (KNT) och Tiina Haukijärvi (Dtl) följer med förändringarna i församlingarna från första parkett. Dino ställde dem tre frågor gällande trenderna i befolkningsförändringen. 

Frågorna

1.  Vilka tankar väcker urbaniseringen och att befolkningen åldras?

2.  Vad borde man göra i kyrkan för att kunna svara på dessa utmaningar?

3.  Vad tänker man på fältet om dessa teman?

Anna Kärri, bild Emma Rahikainen

ANNA KÄRRI

1. Att människorna samlas till de större städerna i söder utmanar arbetet med fostran och ungdomsarbetet som helhet. Hur ser man till att barnen, de unga och familjerna blir mötta också på de områden där det bor färre människor? Barnen och de unga är framtidens vuxna som fattar egna beslut om de vill höra till kyrkan. Ifall kyrkan och församlingen inte varit en synlig del av barndomen och tiden som ungdom, kan man inte heller sakna den. 

Å andra sidan är utbudet bredare i tillväxtcentrumen. Hur kan församlingarna urskiljas till sin fördel mitt i allt utbud?

Då befolkningen åldras utmanas arbetet med fostran och ungdomsarbetet att utvecklas. Var kan vi samarbeta med olika aktörer? Vad är sådant som vi inte vill överge? Hur bedömer vi och mäter vi vad vårt arbete påverkar? Kyrkan behöver alltid arbete bland barn, unga och familjer. Ifall det här arbetet inte görs, har vi inte heller framtidens vuxna församlingsmedlemmar.

2. Verksamhetsmodellen Polku (stig) finns inte endast på arbetsbordet hos dem som arbetar med fostran, utan gäller hela församlingen. Det är församlingsmedlemmarnas och de anställdas gemensamma modell för tanke och handling. Församlingarna är samfund. Genom att göra tillsammans, användande sig av den egna expertisen, blir dessa utmaningar inte för stora.

3. I den allmänna diskussionen talar man om kyrkans rekryteringsproblem, vilka påverkar dessa frågor. Att lägga de bakom sig är en stor och utmanande fråga, som inte har ett enkelt svar.

Tiina Haukijärvi, bild Tiina Puputti

Tiina Haukijärvi

1. Ur diakonins synvinkel är det ett bekymmer att folk flyttar till städerna och att landsbygdsbyarna torkar ut. I båda fallen funderar jag på ensamheten och gemenskapen. Hur klarar sig de äldre ensamma långt från de anhöriga?

Det känns som om städerna inte hänger med i flyttningsrörelsen och speciellt i Helsingfors är boendekostnaderna orimliga för en ensamboende med små inkomster. Människan försvinner i staden. Det finns mycket människor runt omkring en och då kan känslan av ensamhet och utanförskap förstärkas. Församlingen kunde erbjuda gemenskap eller en plats där man kan bygga sådan.

De äldre ses som ett problem, som måste lösas. Jag är rädd för att vi med vårt prat skapar en verklighet där en värdefull grupp av människor blir en börda. Samtidigt funderar jag på hur vi kunde garantera en värdig och trygg ålderdom. Oberoende av om den äldre bor ensam på landsbygden eller i storstaden, kan känslan av ensamhet vara lika stor.

2. Inom diakoniarbetet och i församlingarna samarbetar man redan nu i olika nätverk med aktörer inom kommunerna, städerna, olika organisationer, projekt och frivilliga. Detta samarbete är nödvändigt också i framtiden. Kyrkans uppgift kan inte vara att lappa samhällets skyddsnät.

Redan nu strävar man efter att, så gott det går med rådande resurser, svara på utmaningarna. Energin och arbetsinsatsen går dock ofta till att ta hand om akuta arbetsuppgifter, i stället för att utveckla arbetet eller för att se en större helhetsbild. För arbete med diakonins strategi finns inte tid. Under senare tid har kyrkan haft stora utmaningar med rekryteringen. För att man skall kunna svara på kommande utmaningar skulle det vara viktigt att ha tillräckligt med anställda så att arbetet planeras och leds på ett hållbart sätt.

3. På fältet önskar man att man också i fortsättningen skulle kunna leva på landsbygden. Man oroar sig för försörjningssäkerheten, för att landsbygden förfaller och kunskapen försvinner. Man oroar sig för människor som ensamma , utan stödande nätverk, flyttar till de stora städernas förorter. Man oroar sig för hur lantbrukarna skall klara sig. Man oroar sig för en politik som medvetet tvingar människor att flytta till de stora städerna.