Nu talar de anställda

Hurdant är vardagens arbete? Vi hör svaren från norr, söder, Öster och väster.

Tidningen Dino beslöt att reda ut hurdant det vardagliga arbetet är i olika delar av Finland. Vi frågade också om det vardagliga arbetet når upp till kyrkans beslutsfattares krav. Svar fick vi av ungdomsarbetsledare Ebba Laxell från Hangö, diakon Erja Kahl-Huhtamäki från Vasa, ungdomsarbetsledare Juha Reinola från Utsjoki och diakon Sanna Rouvinen från Kitee.

Frågorna:

1. Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig?
2. Hurdana glädjeämnen och utmaningar ryms i din arbetsvecka?
3. Vilka är ditt arbetes tyngdpunktsområden?
4. Hur syns församlingen eller andra samarbetsparters i ditt arbete?
5. Får du fortbildning och arbetshandledning?
6. Har du tillräckligt med resurser för att göra ditt arbete bra?
7. Vad skulle du säga till unga som drömmer om ditt yrke?
8. Hurdan ser din framtida arbetsbild ut?

Sanna Rouvinen, Kitee

1. Arbetsdagen börjar kl. åtta på morgonen. Dagarnas rytm varierar, beroende på om dagen inleds med en klient på mottagningen redan på morgonen eller om jag far på hembesök. Förra året besöktes mottagningen av över 300 klienter. Resvägen till hembesöken kan vara över 50 km ena vägen. Det bor mycket gamla människor på glesbygden inom vårt område. Arbetsdagen omfattas också av gruppverksamhet. Vi har grupper för anhörigvårdare, åldringar och minnessjuka. En gång i vecka bjuder vi på frukost åt klienterna och på torsdagar bjuder vi på sopplunch i ett höghusområde.

2. Responsen från klienterna ger glädje. Då en äldre ringer efter hembesöket och säger att det var ett bra möte. Sorgligt då man på mottagningen möter samma människor år efter år. Deras situation har inte blivit bättre. Arbetslösheten är ett stort problem. Klienterna ber också ofta om ekonomiskt bidrag av oss. Alla kan vi inte hjälpa. Vår målsättning är att klienten ändå skall gå hem från oss med en bra känsla, kanske med ett rågbröd i handen.
3. Hembesöken, omhändertagande av de äldre, att ge ekonomisk hjälp och rådgivning.
4. Den egna församlingen finns med som ett positivt stöd i bakgrunden då jag t.ex. besöker FPA eller socialbyrån tillsammans med en klient.
5. Jag får delta i utbildningar varje år. Förmannen stöder och uppmanar att delta i utbildningar. Senast fick jag uppdatering i att ge ekonomisk rådgivning.
6. Vi är, tillsammans med min kollega, nöjda över våra resurser. Alltid kunde man ju ha mera pengar, men viktigast är i alla fall att vi hittar de rätta klienterna och kan hjälpa dem. Förra året hade vi 21 000 euro för hjälpverksamheten. Vi fick också med nya hjälpande händer i verksamheten, då nio nya besöksvänner blev klara från kursen.
7. Det lönar sig absolut att utbilda sig till branschen. Detta är rätt val om man vill ha ett mångsidigt arbete med fria händer för planering.
8. Min arbetsplats känns säker. Nya kommunsammanslagningar oroar lite. Hur det påverkar arbetsbilden och penningflödet? Vad får man göra och anskaffa? Också klienternas situation gör en fundersam. Jag är rädd för att många av dem i fortsättningen har ännu flera problem och ännu större skulder.

Ebba Laxell, Hangö

1. Jag kommer på jobb vid tiotiden. Till arbetsplatsen på morgonen. Lunchen hoppar jag ofta över, då jag tänket att ”jag först skall göra något annat”. Eftermiddagarna sysslar jag med alltmöjligt tillsammans med de unga. Möten har vi också ofta på eftermiddagarna. Två dagar i veckan är det ungdomskväll, de kan räcka ända till 22.30. Min arbetsvecka är från tisdag till lördag. Jag ansvarar för ungdomsarbetet och skriftskolan, vilket betyder att vecka fylls, alldeles av sig själv. En gång i veckan besöker jag högstadiet och gymnasiet. Lågstadiet besöker jag endast ibland.

2. Vi har utvecklat skriftskolverksamheten och nu ger största delen av konfirmanderna positiv feedback. Under de senaste åren har många ungdomar velat komma med i verksamheten. Det är jättebra. Det senaste glädjeämnet var denna mening: ”Utan församlingens ungdomsarbete skulle livet i Hangö vara verkligt tomt”. Ungdomsarbetet är en del av stadens vision om öppenhet och positivism. Det är för oss också en utmaning.
3. Under hela 2000-talet har tyngdpunkten varit på barn och familjer.
4. Mitt arbete är församlingsarbete. En tidigare arbetskamrat sade till mig; Ebba, du har Hangö svenska församlings stämpel i pannan. Hen hade rätt. Den stämpeln känns som en förmån, inte en börda.
5. Vår församling ställer sig positivt till all möjligt fortbildning, men pengarna tryter. Jag får snart delta i en retreat på arbetstid. Det är jag väldigt glad över.
6. Jag ansvarar för ungdomsarbetet, men en av församlingens präster arbetar på deltid med församlingens barn- och ungdomsarbete. För ett år sedan fick jag hjälp av en studerande, som jag var handledare för. Jag understöder inte att man arbetar med ungdomar ensam.
7. Utbilda dig, men skynda långsamt. Ge ditt allt men kom i håg samarbete. Solokörning är tungt. Detta är ett arbete som man kan göra tills man går i pension.
8. Jag är rädd för att mitt nuvarande arbete inte står först på listan över de tjänster som man bevarar, då man funderar på vilka som skall bli kvar. Det blir knappast flera arbeten i branschen. Å andra sidan tror jag att ungdomsarbete i framtiden kommer att vara ännu viktigare.

Erja Kahl-Huhtamäki, Vasa

1. Alla dagarna är olika.Viss regelbunden verksamhet styr arbetet. T.ex. mottagningarna diakonins matutdelning sker varje vecka. På måndag: kl. 9.30 kaffe med diakoniarbetarna, kl. 10 möte kring hjälparbetet, kl. 11 e-posten kl. 12 lunch. Efter lunchen hjälpärenden och brev som skall sändas vidare. Klockan 13.20 besök på Bestis verkstaden och anskaffning av en cykel till en klient. Klockan 14 arbetsgruppen RIKAS (rikosseuraamus asiakkaiden asunto-ongelmiin ja asuttamiseen perehtynyt työryhmä ) ≈ arbetsgrupp som fördjupat sig i problemet med anskaffning av bostad åt brottslingar efter strafftiden. Arbetsdagen avslutas kl. 16.

2. Klienternas situation kan vara utmanande. Då jag har möten eller sammankomster hinner jag inte svara på klienternas samtal eller sms. Tack och lov finns tid på fredagarna att reda upp missade samlat under veckan. Ett stort glädjeämne är då någon hittat en ny inriktning i livet och förstår att man själv måste ta ansvar för sitt eget liv. Också de frivilliga ger mig glädje.
3. Till mitt arbete hör missbrukar- och kriminalvård och gatumissionen. Det väsentliga är att bemöta människor mänskligt och att motivera till ett liv fri från missbruk. Allt oftare tar missbrukarnas anhöriga kontakt och en allt större del av arbete är att stöda dem. Drogvärlden tär på de anhörigas krafter och stressar hela tiden.
4. Samarbete är nödvändigt med Storkyro prosteri, Vasa fängelse, Vasa Bestis-verkstad samt missbrukarvården och socialbyrån i Vasa.
5. Jag har fått delat i den utbildning jag velat delta i och fått arbetshandledning. Jag väntar med iver på kursen ”Livet i skick”, som beviljades för mig redan förra året, men inte förverkligades.
6. Nu är många saker på hälft. De mest brådskande sköts först. Det finns inte tillräckligt med tid. De där hemma påminner om att ingen är oersättlig. Men ibland känns det som om det inte skulle vara så. Ifall jag inte gör det själv så möter det mig nästa gång. Arbetet växer till en hög. T.ex. har vi diakonins matserveringar oftare, men budgeten är den samma som föregående år.
7. Kom modigt med i kyrkans arbete. Det ger många olika slags möjligheter. Det lönar sig att utnyttja studietiden och bekanta sig med okända branscher.
8. Arbetet tar säkert inte slut. Frågan är om kyrkan i framtiden kan hålla sig med specialmedarbetare. Kyrkan måste föra fram sitt kärnbudskap och erbjuda andlighet. Diakonin hjälper, där ingen annan hjälper. De som faller emellan blir allt fler.

Juha Reinola, Utsjoki

1. Jag går till arbetsplatsen ca kl. 8.30.

Först planerar vi dagens, eller oftare nästa dags arbete. Detta för att jag är sådan som på förhand vill har arbetet planerat. Vi har långa avstånd i vår församling. På tisdagar kör vi till Karigasniemi och Outakoski (kilometrar 250 tillsammans) och på onsdagar till Nuorgam (88 km). Eftermiddagen och kvällen går åt till motionsklubbar, scouter och ungdomskvällar. Procentuellt deltar en väldig stor andel av församlingens barn och unga i verksamheten. T.ex. i Nuorgam nästan 100 procent. Till antalet är det 11-12 personer.

2. Utmaningen är att möta människan på rätt sätt. Att lyckas, och glädjande, är det när barn och unga deltar i läger, utfärder och klubbar. Sådana som själva deltagit i verksamheten då de var unga kommer med sina barn till församlingens klubbar och läger.
3. Att predika nåd.
4. Dagligen vandrar vi hand i hand tillsammans med dagis, skolan, socialen, kommunens tjänstemän, polisen, räddningsverket, FBK, idrotts- och söndagsskollärare.
5. Ibland dimper det i e-posten ner information om möten i Uleåborg. Resan dit, 10 timmar med bil, möte och sedan ännu 10 timmar hemresa. Det är då man funderar på om det lönar sig, eller om det är bättre att arrangera verksamhet för barnen. De senaste åren har barnen vunnit. Vår utomordentliga kyrkoherde har dock i 25 år tagit väl hand om sina anställda. Också sekreteraren för samearbetet, Erva Niittyvuopio, arrangerar med ett par års mellanrum träffar för de anställda på området.
6. Vår församling är fattig, men ändå rik. Medlemmarna stöder församlingen på olika sätt. Under årens lopp har de donerat ofattbara summor till församlingens ungdomsarbete.
7. Börja studera till ungdomsarbetsledare och kom sedan och praktisera till Utsjoki församling. Glöm inte bort varför ni gör arbete ” Gå ut och gör allt folk till mina lärjungar”.
8. Vår församling är nu färdig för konkurs, kanske den fattigaste av alla församlingar. Ändå är den rik. Sommaren närmar sig och i den ljusa natten fiskar vi i morgondimmorna. Ibland flyger en fågel och beskådar hur jag ror, ibland får jag beundra en ensam svan. De vill säga åt mig att inte oroa mig för något.

—————————————————————————————————–

Möter kyrkans planering vardagens arbete?

Sanna: Då jag t.ex. läser kyrkostyrelsens utlåtanden och krav, känner jag at det här arbetet uppskattas. Jag känner inte att man skulle kräva av oss att göra något endast för statistiken. Jag anser att det ännu får vara så att kvaliteten avgör, inte kvantiteten. De utvecklingsförslag som kommer från ovan är realistiska. Man måste inte med våld göra något.

Ebba: Mitt svar är ja. Som helhet anser jag att vi har ett team i ungdomsarbetet, som tar tag i de frågor som är viktiga och så gör vi helt enkelt vårt arbete ordentligt.

Erja: Ledningens planering och det vardagliga arbetet kan vara långt från varandra. Långa sjukledigheter tär på dem som är i arbete, eftersom verksamheten sköts så att alla är flexibla och kastar sig in i andras arbeten. Mottagningar, grupper, mathjälp och uppvaktningar sköts, och det egna arbetet flyttas framåt.

Juha: Det har jag inte funderat så mycket på. Jag blir ingen kontorsråtta, fast man skulle försöka göra om mig. Det påverkar inte mitt härliga liv.

—————————————————————————————————-

Text Tiina Lappalainen
Bild Scandinavian Stockphoto