Årets diakoniarbetare, Ulla Taipale; sammanfattar diakonins skatt så att vi kan dela varandras bördor och för med oss hopp mitt i lidandet.
Årets diakoniarbetare, Ulla Taipale, kommer i tid till intervjun, men konstaterar att hon inte alls hann förbereda sig. Hon fick en överraskande arbetsuppgift, två romer hade behövt hjälp och eftermiddagen hade hon varit med dem.
Detta är vanligt för Taipale, som arbetat med invandrare sedan 1990-talet. Först i församlingen i Nastola och sedan år 2004 i samfälligheten i Lahtis. Lovisa stad kallade år 2016 Taipale till koordinator för flyktingarbetet då staden tig sina första kvotflyktingar.
– De första 25 kvotflyktingarna kom från Sudan och Afghanistan. Vi började nästan allt från noll, berättar Taipale.
Inte Nepal, utan Nastola
En lång karriär inom diakoniarbetet ger en bra grund för arbetet bland invandrare. Taipale blev färdig från Diakoniinstitutet i Lahtis år 1983. Senare har hon gått kyrkans långa själavårdarutbildning samt arbetshandledarutbildning, av vilka särskilt den senare har varit till stor nytta för arbetet med frivilliga inom invandrararbetet och organiseringen av dem.
Efter att Taipale blev färdig arbetade hon några år i Siilinjärvi, varifrån hon kom tillbaka till Lahtis. Taipale hade en dröm om att få komma med missionsarbetet till Nepal, men det blir inte alltid som man planerar. Dörren till Nepal öppnade sig inte, men nog dörren till Nastola. Så började arbetet bland Nastolaborna och invandrarna. Nepal föll dock inte i glömska, för familjen Taipale har en gudson i Nepal. Hans studier fick de understöda. Gudsonen studerade vid Diak i Finland, sedan vid en magistersutbildning i Oslo och senare blev det 3,5 år som missionär för SLS i Nepal.
Famn, tröst, lyssnande
Arbetet med den egna församlingens frivilliga är en av pärlorna i Taipales eget arbete.
– Det är en glädje att se när vänskap föds mellan människor från olika kulturer, konstaterar hon.
– Ofta möter de frivilliga och de anställda barn som upplevt hemska saker, vilka behöver en famn och tröst. Både barn och vuxna behöver uppleva att man lyssnar på dem. För en människa som flytt från svåra förhållanden betyder det att bli tagen på allvar. Då vi tar en människas ångest på allvar är vårt arbete inte förgäves, funderar Taipale.
Utmaningar och belöning
I kommunikationen behövs allt möjligt. Man reder ut frågor med hjälp av tolk, tydligt språk, engelska eller Google. Ofta blir inlärningen av språk långsammare då personen inte kan läsa och skriva och det är en helt egen process att lära sig att lära. Unga från krigsområden har inte kunnat gå i skola. Också oron för familjen och anhöriga tar krafter från studierna.
– Det är givande, då man så småningom, får se invandraren hitta sin egen plats i det finländska samhället, konstaterar Taipale.
I arbetet möter man också svåra saker, som gör ont. Arbetstagren kan möta hot eller oärlighet. Det är också tungt att möta orättvisa eller våld som de hjälpbehövande råkar ut för. Speciellt kvinnorna tvingas möta våld och råhet som kan vara svår att förstå sig på.
– Ibland kan det vara svårt att förstå hur grymma människor kan vara mot varandra.
