Märker du de unga anställda?

0
192

Det mest förvånande resultatet av Diakoniarbetarnas förbunds medlemsförfrågan var de unga anställdas upplevelse av att inte bli hörda, noterade eller belönade i församlingen. Deras tröskel att lämna församlingarnas tjänster, för andra arbetsplatser, är nu låg.

Medelåldern bland dem som har ordinarie anställning inom kyrkan är 48,5 år. Medelåldern bland diakoniarbetarna år 2020 var 50 år. Inom kyrkans diakoniarbete finns erfarna anställda som har ett gediget kunnande, men som också försvinner från kyrkan inom fem år.

Det verkar som om de yngre skulle ha mera erfarenheter av förmän som inte verkar förstå deras arbete. Kontakter från klienter utanför sk. arbetstid (sociala medier) har de yngre mera av och deras arbete är mera betungande än i övriga åldersklasser.

Dessutom ansåg 31,2 procent av de unga anställda att de inte, på sin arbetsplats, kan tala om sådana frågor som för dem är viktiga. De uttryckte också att deras lön inte motsvarar kravet på uppgifterna.

Utgående från förfrågan ser det ut så att de på arbetsmarknaden lönar sig att fästa uppmärksamhet vid de unga diakoniarbetarnas situation. Det är också tydligt att de unga förväntar sig mera av ledningen. Det är nu dags att stanna upp.

Nu är det dags att diskutera, speciellt med de unga anställda, om hur de mår, vad de förväntar sig av sin förman, vilka idéer de har för att utveckla arbete och vilket stöd de skulle behöva.

Framtiden är diffus

Den föregående omfattande medlemsundersökningen genomfördes 2013. Jämfört med den har utsiktslösheten och den dunkla framtiden ökat bland diakoniarbetarna. Fortsättningsvis tror de flesta på att tjänsten förblir kvar, men riktningen är mera diffus. En av dem som svarade skriver ut mångas känslor så här: ”Just nu ser jag inte framtiden alls klart. Jag har länge funderat på två alternativ: skall jag söka mig bort från församlingsarbete eller inte. Jag tycket om arbetsuppgifterna, men kravet på arbetet stort och mängden arbete är för mycket. Arbetet fördelas dessutom orättvist. Varje vecka överskrider någon dag 10 timmars gränsen.”

Någon drömmer om deltidspension, någon annan om alterneringsledigt, en tredje om att bli enskild yrkesutövare och enfjärdedels arbetstid så att det skulle finnas tid för familjen. Den femte drömmer om annat arbete inom socialsektorn. Förfrågan genomfördes i oktober 2020, vilket betyder att den också berättar om corona utmaningarna inom diakoniarbetet. Under år 2020 har klientmängderna och belastningen inom diakonin vuxit märkbart.

Man upplever utmaningar i att sätta sig in i arbetet och i planeringen av det. Endast 60 procent kan sätta sig in i arbetet bra eller mycket bra. Man borde få kontroll över att begränsa arbetet, över att klargöra målsättningarna och över känslan av obegränsade utmaningar. För detta skulle klara målsättningar och arbetstid hjälpa. Men arbetstiden delar meningarna mellan diakoniarbetarna. Vissa vill definitivt ha arbetstid och andra vill lika definitivt inte ha det. Just nu är det omöjligt att komma till en lösning som alla skulle vara nöjda med.

Oj suck – den lönen

Av svaren framgår tydligt att diakoniarbetarna överlag är missnöjda med lönen. Många skulle vilja att förbundets anställda skulle komma ut till församlingarna för att åt kyrkoherdarna visa var skåpet skall stå: hur sakerna skall skötas och lönerna stiga. Över lag kan förbundets anställda inte uppfylla det önskemålet, eftersom systemet bygger på en befattningsbeskrivning. Vid uppgörande av den kan dock den lokala förtroendemannen vara till hjälp och förbundets anställda hjälpa med förberedelserna och sedan hjälp efteråt.

Det finns ännu församlingar där man inte regelbundet för diskussioner om befattningsbeskrivningen. Man upplevde också missnöje med förtroendemännen och branschvis orättvisa. JUKOs förtroendemän skall alltid representera alla på lika villkor. Ifall det här råder lokala oklarheter skall man ta kontakt med JUKOs Anne Kaitainen eller förbundet.

Man ansåg att lönen, i relation till utbildning kraven på uppgiften, var alldeles för låg. De anställda jämför sina löner med övriga motsvarande arbeten inom den offentliga sektorn, och de har högre lön. Inom diakoniarbetet har man också kvälls-, veckosluts- och lägerarbete, för vilka man inte får skilda ersättningar, vilket snedvrider lönejämförelsen med övriga inom den offentliga sektorn. Till detta skulle arbetstid till viss del hämta en löning. Men, som tidigare konstaterades, är medlemskåren splittrad i denna fråga.

Utbildningar intresserar

Man är i huvudsak nöjda med förra årets utbildningar över nätet. Under år 2020 gjorde förbundet ett verkligt digi-skutt. I medlemsförfråga konstaterade man att det också är viktigt med annan öppen utbildning är SISU-dagarna, vilka endast ett begränsat antal kan delta.

Coronapandemin ledde i förbundet till att arbetet i huvudsak flyttade till nätet. Enligt medlemsförfrågan förde det förbundet närmare de anställda och förbättrade deltagandet i program och utbildningar. Det kan man konstatera också utgående från deltagande. Också på SISU-dagarna var deltagandet nästan 100 deltagare så som också i genomgången av kollektivavtalet.

Bort med sexuella trakasserier

Sett ur synvinkeln av välmående på arbetsplatsen är allting på det hela taget rätt bra. Sexuella trakasserier skulle inte få finnas alls på arbetsplatser. Det har dock funnits en del sådant. Enligt resultaten upplever speciellt de yngre diakoniarbetarna mera kontaktförsök och sexuella trakasserier, speciellt på kvällarna. Detta borde uppmärksammas i församlingarna och man borde hitta nya sätt att ta tag i situationen.

Överlag kan man dock säga att merparten mår bra på sin arbetsplats (47,5%) eller mycket bra (24%). Man ser också arbetet som meningsfullt (83,5%). Diakoniarbetarna har alltså väl förbundit sig till sitt arbete och anser att det är viktigt.

Text Tiina Laine