För exakt två år sedan var jag och talade vid D-kiihdyttämö (accelerator). Det här som en del av Malms församlings utvecklingsprojekt som skapat ett utvecklingsforum för intresserade diakoniarbetare. Forumet är för idéer, gemensamt delande, stödjande, inspirerande och för att inspireras. Min tur att tala kom efter skådespelaren Jenni Janakkala, som skrivit boken Röyhkeyskoulu.
Jag vet att en del av diakoniarbetarna känner sig främmande inför ordet fräckhet. Både i sin bok och i sitt tal ifrågasätter dock Janakkala ordet och man utmanas att tänka på vad som egentligen är fräckt och varför det ibland skulle vara bra att lära sig. En av de mera tänkvärda tankarna i Janakkalas bok är konstaterandet att när man lyfter fram det egna kunnandet är det att lyfta fram det egna kunnandet – inte något annat. Detta skulle vara bra att minnas, speciellt inom diakoniarbetet, som ofta kraftigt finns dolt bakom ett ideal av ödmjukhet och blygsamhet. Då man lär sig att tänka så att det att man lyfter fram sitt eget kunnande inte är fräckhet, måste man erkänna varför det känns så. Diakonins traditionella roll inom kyrkan (risk för stereotypier) är att nedvärdera det egna arbetet (en kultur av att underskatta), svårigheten att dra gränser och en rädsla för att säga nej (den snälla flickans syndrom) och t.o.m. en erfarenhet av att bli lurad (syndromet att bli lurad) slår ut professionalitetens stämpel och därför blir det svårt att lyfta fram det egna kunnandet.
En del av stereotypierna och facken är sådana som vi placeras i utifrån. Men det hur vi talar om vårt arbete, vårt kunnande och vår expertis är avgörande för om vi befäster eller motsätter oss stereotypierna. Skapar vi en bild av diakonin som en föråldrad och ett smalspårigt pysslande, som vem som helst kan göra. Eller talar vi om ett krävande expert- och krisarbete? Orden har betydelse. Inte endast inom kyrkan, utan också utåt. En strävan efter att bredda bilden av diakonin och att uppdatera uppfattningarna kring den är den samling artiklar, Diakonia. Nyt. Näkökulmia vaikuttavaan auttamistyöhön, som publiceras under våren 2022 (red. Saara Huhanatti och Veera Wallenius).
Under år 2022 firar vi 150 års jubileum för diakonin som vigningstjänst och firar hela diakonins jubileumsår. Det kommande året och ett flertal olika tillställningar erbjuder ett ovanligt momentum att fira och vara stolta över diakonin. Stolta över allt yrkeskunnande och all professionalitet som vi har. Jubileumsåret ger inte bara en möjlighet att lyfta fram diakonin, utan också det egna kunnandet. Och att komma ihåg att lyfta fram det egna kunnandet inte är fräckt, utan det är att lyfta fram det egna kunnandet.
Text Saara Huhanantti
Bild Ruusukuva Oy