Diakoniarbetarnas etiska regler

14
732

Avsikten med de etiska reglerna är att leda diakoniarbetarna i situationer då beslut skall fattas samt att stärka deras professionalitet. 

För utomstående ger reglerna information om vilka värden och målsättningar diakoniarbetarna förbundit sig till och vad de med sitt arbete strävar efter. I denna artikel granskas bakgrunden till reglerna.

Diakoniarbete blir till då Guds kärlek tas emot och ges vidare. I diakonin möter människornas frågor och livssituationer Guds godhet. Jesu möte med den samariska kvinnan vid brunnen och måltiden med tullindrivaren och de prostituerade är förebilden för att värdesätta och godkänna människan. Känslan av människovärde ger en känsla av rättvisa. Det centrala temat för Gamla testamenets profeter är rättvisa. I diakonin är rättvisan gemensam delaktighet i Guds givande kärlek och livsglädje samt att dela på svårigheter och bördor.

Diakoniarbetets grunduppgift och grunden för arbetets prioritering är definierad i kyrkoordningen. Det är ett hjälparbete som utgår från den kristna kärleken, särskilt till dem vars nöd är störst och vilka inte nås av annan hjälp (KO 4:3). Som grund för de etiska reglerna och diakoniarbetet finns Bibeln, Finlands evangelisk-lutherska kyrkas bekännelser samt de lagar och avtal som styr arbetet.

Relationen till nästan 

Inom diakonin tar man på allvar människornas frågor och tvivel. Nycklarna till hjälparbetet är dialog och ett värdigt mötande av var och en. Etikens viktiga regel är ”Allt som ni vill att andra skall göra mot er, gör det mot dem” (Matt 7:12). Denna gyllene regel är ett exempel på att människan skall vilja och göra gott mot andra. Viktigt är att leva sig in i den andras situation. Att sätta sig i den andras situation avser att man ser och möter människan som han är och inte genom egna fördomar.

Den gyllene regeln styr också det diakoniarbete som utförs bland människor med andra religioner och livsåskådningar. Diakoniarbetets uppgift är att försvara varje människas rätt till en övertygelse och tro och till frid i sin tro.

Diakoniarbetarens etik i relation till de som behöver hjälp är att hen känner igen sina egna motiv. Hen är medveten om att godheten också har sin skuggsida. Vilja att hjälpa kan leda till beroende och på andra sätt motverka att klienten får kraft. I en vilja att hjälpa till kan diakoniarbetaren göra saker för andra och på det sättet styra andra till mål som man själv valt. Då man verkar etiskt väljer den hjälpbehövande riktningen. Etiskt arbete innebär att an är medveten om dem makt arbetet ger och att man undviker att missbruka den makten.

Varje människa är olika. Den etiska utmaningen är att möta den andra människan sådan som han är, inte som en del av någon grupp eller representant för någon personlighetstyp. Respekt är att värdesätta att människan är unik och att ta i betraktande dennes rättigheter och skyldigheter. Diakoni utförs inte för människorna, utan med dem.

Relationen till en själv och kallelsen

Enligt den lutherska uppfattningen är kallelsen en del av Guds givande kärlek. Kallelsen omfattar alla uppgifter som möjliggör att det goda från Gud når fram dit det behövs.

För stor koncentration på arbetet och yrket förstör möjligheterna att sköta livets andra kallelser. En förutsättning för att arbetstagaren skall må bra är balans mellan arbete och andra kallelser.

Varje människa är halvfärdig och sårbar. Etiskhet är mod att i sig själv se var man behöver andra människors och Guds hjälp. Styrka är att sköta om sitt eget välmående och sitt andliga liv. En del av den omsorgen är att sätta gränser. Diakoniarbetaren får inte själv använda våld och inte heller godkänna våld som riktas mot en själv. Viktigt är att känna igen både aktivt och passivt våld, oberoende om det är frågan om fysiskt, psykiskt eller andligt våld.

Sakkunskap och kompetens är en väsentlig del av etiskt ansvar. Experten har ansvar att i sin verksamhet känna igen konsekvenserna och kunna motivera de verksamhetssätt som valts. Diakoniarbetaren och dennes arbetsgivare är skyldiga att ombesörja nödvändig tilläggsutbildning och fortbildning.

Relationen till samfundet och samhället

Grunden för Nya testamentets begrepp koinoni är samhörighet och delaktighet. Koinoni är dels frågan om gemenskap och delaktighet i Kristus och dels människornas delaktighet och gemenskap med varandra.

En etisk verksamhet förutsätter att man känner verksamhetsomgivningen. Majoritetens synvinkel beaktar inte alltid de svagastes situation. Förhandsinställningar kan också göra en blind. Man får kunskap då man lyssnar på människors berättelser och granskar samfundets resurser och problem tillsammans med invånarna. Förutom mänskliga relationer påverkar politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och religiösa strukturer samt den enskildas och samhällets historia.

Diakonin förverkligas i de sårades samhälle – kyrkan, i vilken alla kristna är ägare och har verksamhetsrätt. Kyrkan representerar glädje, rättvisa och fred för människorna.

Relationen till naturen

Välden är ett skapelseverk och en plats för Guds hemliga närvaro. Inför Gud bär människan ansvar för skapelseverket. Som en del av skapelseverket är människan i ett centralt beroendeförhållande till det övriga i skapelseverket. Ekonomiska, sociala och kulturella faktorer, så som rådande värden, värderingar och levnadssätt påverkar hur hållbarheten förverkligas i praktiken. Diakoniarbetet kan främja ett ekologiskt tryggt och socialt rättvist liv.

Hopp och glädje i arbetet

De etiska reglerna konkretiseras i diakoniarbetet som öppenhet och mod att leva ansvarsfullt i människornas vardag samt som en känslighet att känna igen följderna och konsekvenserna av gjorda val. En arbetstagare som verkar etiskt lyssnar på Gud, sin nästa, sig själv och naturen. Ur det flödar glädje och hopp till arbetet.

De etiska reglerna hittar du på vår hemsida www.dtl.fi

Text Raili Gothóni | bild Kirkon kuvapankki | Aarne Ormio

14 KOMMENTIT

JÄTÄ VASTAUS